Jag har planerat lite inlägg i huvudet ett tag nu, men jag måste lämna dem åt sidan en stund för något helt annat.

2004 började serien ”Desperate Housewives” och då var inte jag en person som gillade TV-serier speciellt mycket. Men så såg jag ett avsnitt och jag var fast. Nu, 8 år senare, har jag precis sett det sista avsnittet på hela serien. Ja, jag har ibland känt ”men kommer det en till säsong?!”. Men jag har ändå tittat, fastnat, haft känslostormar upp och ner, och väntat på nästa avsnitt.

Den slutade bra, man hade inte den irriterade känslan av oknutna trådar eller ”vi gör det öppet för en säsong till”. Men som alltid vid de absolut sista avsnitten av en lång serie känner man att slutet kunde vara bättre, man vet bara inte hur.

Vad jag vill säga med det här vet jag inte, mer än att jag har en extremt konstig känsla inom mig, inte en tomhet som jag trodde, utan bara, en känsla av att inte förstå. Det låter som om någon dött för mig, men det är inte samma känsla. Jag bara känner att jag har en massa minnen ihop med serien.

Känner att jag är spretig och inte riktigt kan förklara vad jag vill, tror jag egentligen bara ville göra det sanning för mig att den verkligen, verkligen är slut. Jag har hållit mig för skratt, jag har skrattat, jag har gapskrattat, jag har blivit arg, irriterad, jag har svurit åt karaktärerna, ställt mig på den enas sida i ett bråk, jag har önskat lycka och olycka och jag har varit nära gråten och jag har gråtit. Jag tror hela mitt känslospektra har spelats ut med hjälp av seriens avsnitt.

Ja, jag kommer hitta en ny serie att följa, men aldrig någon som kan jämföras med desperate housewives.

Lark Rise to Candelford är just nu min stora verklighetsflykt, för just nu är jag återigen inne i en period då jag psykiskt inte orkar ta tag i någonting. Bara det faktum att kliva upp är ett jätteprojekt och att sedan göra någonting av den vakna tiden är ett ännu större projekt. Ändå känner jag min inte direkt nere, bara… orkeslös.

Så då är det tur att kostymdrama finns. Jag älskar kostymdrama för att det är så mycket icke-problem i det. Det är bara kärleksdrama för hela slanten och man kan bara ligga i sängen, älska scenografin och dramaturer och låtsas att man själv lever i den världen. Man har inget skolarbete, inga måsten utan bara lite arbete och massvis med vänskap, kärlek och skvaller om andra. Man klär sig i vackra klänningar och hur ful man än är så finns det någon som är den perfekta partnern att gifta sig med. Det finns bara kärlek, kärlek, kärlek. Och jag älskar det.

Jag gillar att planera. Det kan te sig konstigt att den person som jag, som kört lite med stilen ”öh, jag har den här, någonstans”, har ett behov av planering och styrande. Men så är det. I mitt kaos har jag en slags ordning jag aldrig riktigt kan förklara.

Tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig. Senaste tiden har klockan ringt, jag känt mig utvilad men haft lite av attityden ”jag måste ju inte kliva upp nu, kan allt ligga och dra mig”. För att någon/några timmar senare vakna upp med ett ryck och ett ”fffffffffuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck!!!!!!!!!!!!!!!” i tankarna. Det hela resulterar i att jag inte kan vara produktiv förrän efter tolv. Vilket är helt värdelöst. Jag gör fortfarande saker, men jag har mindre energi för jag har hela tiden känslan av att ha slösat bort hela dagen. Som nu. Jag måste städa lägenheten för imorgon kommer mina fina agronomkompisar hit och jag måste skriva på besättningsutredningsarbetet för jag känner att jag inte gjort ett piss. Ändå har jag precis ätit klart min frukost, tittat till Aslan och startat datorn.

En annan plan som gått lite i stöpet var att jag skulle jobba på min kondition lite mer, så jag tänkte ”men om jag tränar varje dag i en vecka, utöver vardagsmotionen, så kanske jag kan känna en förbättring”. Med träna menar jag F&S eller Carros cross trainer.

Jag började igår och undrar om jag överhuvudtaget kan fortsätta idag. Inte för att jag har träningsvärk utan för att jag har omänskligt ont i höften. Igår hade jag så ont att jag inte kunde sitta eller ligga ner, utan var tvungen att gå runt i rummet och försöka strecka ut leder och muskler. Det är bättre idag, men det gör fortfarande så jävla ont. Å ena sidan vill jag tro att det beror på att jag är otränad och lite mer springande kommer leda till mindre smärta, å andra sidan är jag säker på att smärtan beror på att jag har sjukt dåliga höfter. Avelsmaterial minus. Det är minst sagt dagens ilandsproblem.

Jag är sämst på att blogga när det händer mycket, så istället bloggar jag bara när det händer lite, eller när jag har tid, och då orkar jag aldrig återspegla allt som hänt. Men jag ska i alla fall försöka.

Natten mellan torsdagen och fredagen åkte jag och min kompis Z till Ullared med en buss. Bussbolaget var inte superhaj på vägbeskrivning, utan hade bara skrivit ”Utanför Scandic Hotel, Uppsala”. Tyvärr finns det mer än ett Scandic Hotel i Uppsala. Så det var tur att vi hade marginal. Vi började med att traska bort till det första hotellet, vilket låg i stan. Där såg vi att det verkade mer eller mindre omöjligt att bussen skulle gå därifrån, men vi gick ändå in och frågade personalen. De visste inget om det, men ringde det andra hotellet, som naturligtvis inte heller visste något om det. Men de trodde bussen kanske skulle stanna vid bensinmacken utanför. Då det är en bit att gå, tyckte tjejen vi frågat att vi skulle ringa bussbolaget och fråga. Sagt och gjort, det var naturligtvis det andra hotellet. Mobilen chansade på ca 15 minuters gångväg, så vi skulle fortfarande ha marginal om vi gick.

Vid bensinmacken vid det andra hotellet såg vi massvis med personer som stod med en hel del packning. All packning gjorde att Z och jag kände oss lite osäkra på om det var rätt ställe, för så mycket packning behöver man väl inte? Så vi frågade damen i kassan på Staoil och hon trodde det var rätt och sa att vi fick sitta inne i butiken och hålla oss varma. Det var vi tacksamma över. När det var några minuter kvar gick vi ut och väntade, och mycket riktigt, rätt buss dök upp.

Som vanligt när man är många som ska åka buss långt blir det kaos. Folk knuffas och skuffas och tränger sig före, allt för att få ”sin” sittplats. När vi väl kom på försökte vi hitta platser som var nära varandra, även om det inte kunde bli bredvid varandra. Sen började bussen rulla, och de utlovade eluttagen fanns naturligtvis inte. Vilket var lite synd, för jag hade bara med mig mobilen och inte mp3-spelaren, så någon musik blev det knappt under resan ner. Vilket kunde varit okej, om det inte var för tanterna i sätena bredvid, som kacklade och kacklade och kacklade. Tills de somnade. Kvinnan jag satt bredvid somnade snabbt och bredde omedvetet ut sig över stora delar av mitt säte. Då jag är snäll och vägde mindre än hälften av henne, så flyttade jag bara mer och mer ut på mitt säte. Det var en låång resa ner, med två pauser på vägen.

Väl framme i Ullared gick Z och jag in på varsin toalett och bytte om från våra resekläder (jag hade min jump suit och hon mjukisbyxor) till riktiga kläder. Sen fick vi köa för att komma in på GeKås. Köa. I lågsäsong.

Z och jag har lite mer skills än alla andra, så istället för att genast rusa runt till alla olika avdelningar, gick vi upp till kafeterian och åt frukost, innan alla andra kom på att de var hungriga och började köa sig in. Vi kunde därmed gå runt i lugn och ro på klädavdelningen och välja kläder, prova kläder, välja mer kläder, prova mer kläder i lugnan ro. För sen, när dagen löpte på lite, var det smockfullt med människor med kundvagnar överfyllda med kläder som köade för att komma in och prova. Jag och Z kunde alltså i lugn och ro gå runt till alla andra avdelningar och se oss omkring. Tyvärr gjorde vår effektivitet att vi i slutändan fick en del dötid, vilket kan resultera i att man köper saker man inte behöver. MEN jag och Z har självdisciplin, alltså köpte vi inget onödigt. Båda kände när vi kom ut ur Gekås att vi var nöjda med våra köp.

I väntan på att bussen skulle öppna gick jag till NetonNet, vars fysiska butik ligger i Ullared. Där frågade jag efter ”fästanådning te håddiskar” och blev förstådd. Helt underbart. De hade tyvärr inga fästanordningar, så det var bara att knata ner till bussen igen, där inpackningen av varorna folk köpt skedde. Jag och Z hade inte bara packat med oss lite, vi hade även shoppat lite. Chaufförerna pysslade runt med allas enorma GeKås-kassar för att få plats med allt. När vi väl märkt våra saker och ställt dem för inpackning gick vi tillbaka in i Gekås för att byta tillbaka till våra resekläder.

Busschaufförerna hade vid ankomsten annonserat den ”glada nyheten” att vi skulle åka 16.45 istället för 16.00. Alla utom jag blev jätteglada för att de skulle få shoppa längre… Det enda jag tänkte på var den minimala sömn jag fått på ditvägen, kommer få på hemvägen och hemma. När bussen äntligen rullade iväg var alla lagom trötta och griniga, men det hindrade inte tanterna i sätena bredvid att kackla som fan, att dricka vitt vin på tetrapack och äta digestivekex. Ena chauffören (han som inte körde) frågade om vi ville stanna och äta på något ställe vars namn jag glömt, för då kunde han ringa och förvarna/ge beställning, så att det skulle gå snabbt och smidigt att få sin mat. Sagt och gjort, jag frågade vilka vegetariska alternativ som fanns och fick ett att välja på. ”Pastakuddar med pesto”. Med andra ord tortellini. Det skulle ta ett par timmar dit, så under tiden bjöd kackeltanterna på kex till sina närmsta, däribland mig. Sen frågade hon ”Du vill väl inte ha skinkost på ditt kex va? Du som är vegetarian?”. Nejtack svarar jag artigt. ”HAHA! Det kom jag på själv!” säger tanten och låter vidrigt nöjd med sig själv.

Naturligtvis ringer han till fel restaurang, så när vi går in på stället vi trodde vi skulle vara på, var stackarna i kassan helförvirrade och tanterna asgnälliga. Chauffören som inte körde kom in, bad om ursäkt och berättade att han hade ringt fel. Så det var bara att hoppa in i bussen och åka vidare. Nästan. Innan vi hoppade av bussen sa han ”ni som inte ska äta varm mat kan väl kliva av sist, så att det går snabbare för alla?”. Det tycktes inte har uppfattats av alla, därför fick vi sitta en stund och vänta på några som tyckte det var en bra idé att sätta sig och fika. Men men. Tillsist kom vi rätt och jag fick mina ”pastakuddar med pesto” som smakade som om de tappat saltkaret i och så fortsatte resan.

Halv ett var jag hemma. Zs sambo körde hem mig och innanför dörren möttes jag av bästis+pojkvän som gick igenom alla mina prylar :P Så berättade jag lite om dagen och om bussresan och så fick jag höra lite nyheter som gjorde att jag ville halshugga någon innan jag gick och la mig.

Klockan och jag var inte överens. Den ville att jag skulle upp tidigare än vad jag ville, men tyvärr var det bara att lyda, kliva upp och ta en dusch. Sedan gick jag och Carro ut i slaskvädret och tog bussen till Heby. I Heby var det distriktsårsmöten för IOGT-NTOrörelsen. Först ut var Junis, till vilken jag blev invald i styrelsen och efter lunch var det UNF till vilken jag skrev arga lappar om hur irriterad jag blev på vissa personer. Innan vi kunde dra igång var det dock en kommungubbe från Heby som berättade om hur fantastiskt enkelt det var att beställa böcker på internet. Och om Häst i Heby. Och om Fest i Heby. Detta ledde till skrattattacker för oss ungdomar, medan åldringarna lyssnade intresserat. Eller artigt. På en rast mötte vi även två gamla gubbar som skulle in på en av de fem kyrkorna för att lyssna på Loa Falkman. Minst sagt händelserik dag.

På söndagen sov jag ikapp all sömn jag förlorat och såg på film hos Job. Först Puss in Boots som var UNDERBAR och sedan Tinker Tailor Soldier Spy som var astråkig. Sen sov jag ännu mer.

Nu blir det två inlägg på raken, även om förra inlägget bara hade bilder i sig från när jag fick hem Agda. Jag skriver faktiskt detta inlägg från henne nu. Jag är lite ovan vid tangenterna, inte nog med att man inte fått in den där känslan man har när man är van vid ett tangentbord, det väsnas en del också. Tangenterna på min lilla dator är så mjuka och oskyldiga jämfört med det här. Jallafall.

Jag minns knappt vad som hänt sen sist. Skönt att ha ett minne sådär. Hushållet har haft finbesök av flera olika personer under den gångna veckan. Först Ullis, sen Zandra och så har Carros kompis Räkan varit på besök. Min djurmiljö- och byggnadsfuktionskurs är slut (under förutsättning att jag klarade omtentan och sluttentan och så fort jag gjort klart min hemtenta) och så är även min förvaltningsrätt för djurskyddsinspektörer (även här under förutsättning att jag inte behöver tenta om). Så nu läser jag bara besättningsutredning. Det är rätt skönt att bara ha en kurs att fokusera på. Nu i påsk ska jag försöka ta ett krafttag och sätta igång med projektarbetet på riktigt.

I fredags var jag på träning, sen första gången på… flera månader. Jag cyklade ut till Ultuna för ett lunch-skivstångspass. När jag friskisochsvettisar mig, tänker jag för mycket. Dels är det inte så mycket friskis som svettis för min del, och dels så krävs det en viss koordinationsförmåga, något jag har brister i.Ta bara uppvärmningen. Man ska hoppa och skutta och flänga med armar och ben hit och dit. Jag lägger ner min fulla koncentration på att göra rätt, och ändå vet jag att jag ser ut som en marionettdocka vars sladdar trasslat ihop sig. För att inte bli helt nedslagen brukar jag se mig omkring i salen för att försäkra mig om att någon är sämre. Tyvärr är inte alltid så är fallet. Speciellt inte när vi skulle ”paddla” med skivstången och jag bara trasslade in mig i mina egna armar eller slog skivstången i golvet. Men det roade i alla fall Jossan :P

Dagen efter var inte lika rolig. Att inte träna på länge och sedan börja med ett skivstångspass räknas nog sällan till de mer intelligenta valen. Jag hade sådan jävla träningsvärk att jag knappt kunde röra mig, speciellt i benen. Att sätta sig och resa sig var bland det jobbigaste momenten. Men även att ta på sig skor, gå upp och ner för trappor eller gå utan att se ut som en långsam retaderad pingvin var mer eller mindre omöjligt. Men jag har kompenserat min hurtighet med att trycka i mig en massa onyttigt.

Idag är det lite bättre, det gör ont men inte lika ont. När jag kommer hem efter påsk ska jag ta tag i träningen också. Den 13 april ska jag och Zandra till Ullared, då ska jag kolla efter hantlar så jag kan träna lite hemma också :D

Nu ska jag nog packa och spela lite draw something :D

Här kommer en hel bunt med bilder från Agda-ankomsten och hennes ihopsättande :P

När jag hade presenterat arbetet lovade jag mig själv att jag skulle ge mig en speldator i belöningspresent. Nu har Benjamin letat upp en massa delar till min framtida dator, så nu är det bara att vänta tills alla delar anlänt och Benjamin och Jag byggt ihop den :D Sen jävlar ska här spelas! (Efter tentorna, naturligtvis).

Idag var det fint väder och min städvecka, så när jag väl städat klart lägenheten (undantag köket, som alltid är stökigt :P) bestämde jag mig för att äntligen ta och städa Aslans bur.

Jag tog på honom kopplet, lät honom skutta runt lite innan jag band honom vid buren och så började jag städa. När jag nästan var klar såg jag att Aslan var längre ifrån mig än vad kopplet egentligen skulle tillåtit. Och att kopplet var oerhört kort. Den lille jäveln hade bitit sönder sitt nya koppel! Han hölls sig dock inom uteplatsens gränser så det var väl inte hela världen. Fast lite surt eftersom fanskapet kostade 230 kr. Ska se om det går att laga.

Nytt och fint i buren!

Idag var ytterligare en jagvillinte-dag. Så förutom att bli irriterad, gjorde jag i princip ingenting. Sen spelade jag the Sims, misstog tvättiden och därmed fått tvätta tills nu och sov bort två timmar mitt på dagen.

Benjamin sitter just nu och kollar efter en dator åt mig. Jag MÅSTE tydligen ha en STOR skärm.

Ibland har jag sådana dära dagar när man inte gör någonting. På något sätt tar dagen plötsligt slut men man kan inte redogöra för någonting, inte ens vad man ätit.

Sen ibland finns de där dagarna där man överkompenserar för ens inaktivitet. Idag var en sådan dag. Eller ja, inte riktigt men nästan. Jag började med en skoluppgift, letade upp lagar och förordningar, läste paragrafer och rotade runt på internet för en inlämningsuppgift i Förvaltningsrätt. Sen började jag städa köket för att slutligen sitta på ett möte mellan 17.30 – 20.30, handla, äta mat och se på Shrek 3 och 4. Och nu sitter jag här. Och gör återigen ingenting. Men idag kan jag åtminstone redogöra för dagen. Min irritationsnivå är dessutom nästan obefintlig! Den var igång lite i morse när jag spydde galla över gårdagen, och lite när jag kollade mailen första gången, och när jag var på mötet för att det är så mycket som måste göras men sen lugnade det ner sig. Att inte vara irriterad är en rätt härlig känsla. Kanske ska lägga mig med den?

Varje morgon går jag ut till Aslan för att ge honom nytt vatten, kontrollera att han lever och se om han behöver nytt hö eller pellets.

Beroende på tidpunkt på morgonen möts jag av antingen dessa två alternativ:

1. Aslan sitter i toalådan eller höhäcken och äter frukost
2. Aslan ligger i sitt hus och vägrar komma fram

Eftersom Aslan är en kanin så inträffar alternativ ett i princip bara innan halv åtta på morgonen.

På eftermiddagarna/kvällarna brukar han dock ligga på taket på sitt hus. När jag tar ut honom och klär på honom kopplet brukar han se allmänt missnöjd ut. När jag sedan släpper ner honom på marken sitter han still en liten stund, tittar på mig och ser allmänt söt ut. Sen kör han ett litet ”vaddå, jag är inte alls nyfiken”-trots, innan han börjar gå runt och undersöka sin omgivning, glädjeskutta eller bara rent allmänt skutta omkring.

För några dagar sedan tog jag kort på den lille när han var ute och undersökte omvärlden i sitt fula koppel. Det är förövrigt numer ersatt av ett grönt kattkoppel.

Vad händer nu?

Vad kan det här vara?

Intressant, undrar vems det här är